Våta drömmar
Det är vår första morgon i Ladera, ute är det fuktig dimma +20, och alldeles tyst och stilla. Det var inga problem att somna i går kväll efter att ha varit igång i över ett dygn. Men drömmarna var helt klart påverkade av resan.
Vi stod på flygplatsen, som heter Santa Ana när man bokar, Orange County på displayen i Chicago, och John Wayne på riktigt. Med oss hade vi en jättestor låda färsk strömming som vi inte fick ta in. Det rann vatten ut på golven och var allmänt "messy". Till sist fick vi lova tullen att komma tillbaka för att gräva ner fisken dagen därpå.
Jag vaknade vi tretiden av oron för hur det skulle gå till. Var skulle den grävas ner, behövde vi en grävmaskin eller vad? Det dröjde ett tag innan jag yrvaket förstod att det var en dröm. Bagrunden måste ha varit vå diskussion med tulltjänstemannen om den Kalles vi hade med oss. Rysk kaviar är så dyr att den ska tulldeklareras så jag fick försöka förklara att det här var en annan typ av fiskrom. Det accepterades och vi kunde ta med både den, västerbottesosten, hårdbrödet och chokladen till värdfamiljen.
De väntade oss med ljuvlig amerikansk panpizza, en av våra favoriträtter, och de närmaste vännerna. Gissa om det var skönt att se hur småtjejerna kom rusande och ville kramas. De hade inte glömt oss!
