morzansochfarzans

Dagen för hemresan tog jag en promenad för mig själv. Jag ville njuta av solen, den milda vinden, grönskan och alla blommor en gång till. Efter tre månader hade 16 Comet Trail blivit hemma och det kändes ledsamt och vemodigt att lämna sonen och hans familj.
Ett kvarter bort såg jag en liten hund på trottoaren. Ju närmare jag kom desto mer intresserad blev den. Svansen viftade glatt och öronen stod på helspänn. Jag tyckte mig ana ett leende i hans svarta knappögon när jag böjde mig ner och lät honom nosa på min hand.
- Aha, det var dig han väntade på, sa en äldre man som satt och rökte på trappan.
Ibland kan jag möta en vilt främmande människa och känna en omedelbar samhörighet. Så var det i det här fallet. Vi började prata om lite allt möjligt och jag berättade att vi skulle åka hem dagen därpå.
- Men du kommer tillbaka, konstaterade han. 
Jag förklarade att vi kanske skulle komma till våren eftersom "vi" väntade tvillingar. Då skrattade han lite småfinurligt och undrade om jag upptäckt att det fanns många tvillingpar i Ladera. Helt sant! Jag hade hittills trott att det berodde på att jag fått upp ögonen för det just nu. Men han skrattade och sa att det var ovanligt många och att berodde på den stora kraftledning som går uppe på kullarna. Och vad vet jag, en "powerline" kanske ger den effekten? Vad säger vetenskapen månntro?
Hur som helst blev jag mycket lättare till sinnes efter vårt samtal och stegen kändes spänstigare när jag fortsatte promenaden. Det var som om jag mött en gammal god vän och fått ny energi.