Jord, stenmjöl och mandelpotatis
Idag har vi tagit hand om de sista utepelargoniorna och gett potatislandet ett täcke av höstlöv och gräsklipp. Jorden får näringstillskott och vila i väntan på nästa vår och sommar.
Egentligen borde vi förstås ha planterat en massa blomsterlökar samtidigt, men tidigare försök har inte gett särskilt bra utdelning. Katalogernas blomsterprakt har så att säga lyst med sin frånvaro. Fastän vi satte massor av olika lökar tittade bara några enstaka tulpaner och pärlhyacinter upp ur jorden våren därpå. Försynt undrande var i hela fridens dar de hade hamnat och var alla kompisar höll till.
Då är det pålitligare med perenner. Dem ser man redan vid planteringsstadiet och kan hjälpa på traven om och när det behövs. Ändå blir det aldrig lika vackert som i trädgårdsreportagen. Men det är väl något man får finna sig i om man inte är född med gröna fingrar och ett stort intresse. Kanske vi skulle testa det allra senaste? Försök i Skottland har visat att stenmjöl i jorden får växterna att bli större, vitaminrikare och ännu mer välsmakande.
I potatislandet växer det redan så det knakar. Mest ogräs förstås! Men dotterns och mågens egenhändigt odlade mandelpotatis därifrån smakar alldeles utsökt ! Ingenting kan vara så gott som de allra första mandelpotatisarna direkt ur landet. Tänk då om man kunde få jättestora sådana med hjälp av stenmjöl.
