Oväntat


Eftersom jag inte direkt längtar efter möten med min tandläkare var det ett bra tag sedan vi sågs. Det är inget fel på henne som person, inte som yrkesmänniska heller, det är skräcken för hanteringen som sitter i sen barnsben. Besöken hos den barska utländske tandläkaren var något som både jag och mina skolkamrater bävade för på den tiden. 
Den fasan har följt mig genom livet. Men när alla ursäkter tagit slut, och mardrömmar om tappade tänder kom allt tätare, blev jag till sist tvungen att boka tid. Man vill ju trots allt behålla sina egna så länge det går!
Med en stor tung klump i magen infann jag mig på den tjusiga kliniken, beredd på att det skulle smärta i munnen och svida i plånboken. Jag försökte slappna av liggande platt på rygg medan tandläkaren petade, slet och grävde bland tandstumparna, mätte tandfickor och såg bekymrad ut. 
Döm om min häpnad när hon slutligen tog bort apparaturen och förklarade att det inte fanns några hål. En gammal lagning borde bytas ut och ett besök hos tandhygenisten var att rekommendera. Men det var allt. Jag trodde inte att jag hörde rätt! Visst är tandhygenisten också en plåga, men tandfickorna måste åtgärdas för att inflammationen i tandköttet ska läka. Det är bara att acceptera. Du förstår nog att det var med lätta steg jag gick därifrån.

Kommentarer
Postat av: syrran

Jag vet hur det känns! Men faktiskt så har det blivit bättre och bättre med åren för mig, det här med "tandläkarskräcken"... Har nyss tappat en bit av en plomb som ska åtgärdas på en vecka ungefär, men jag håller sakta men säkert på att lära mig att det inte ÄR så farligt, på en halvtimme är jag på väg hem igen...

2009-08-18 @ 20:58:35
Postat av: Birgitta

Det är som att "vinna" på lotteri, när tandläkaren inte hittar några hål.

2009-08-18 @ 21:43:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0