Förvånansvärt

Ladera Ranch har faktiskt för inte så länge sedan varit en jättestor boskapsranch. Nu finns här många stora moderna villaområden med all den service de 8000 hushållen kan behöva. Där sonen bor finns gott om affärer av olika slag, sjukvård, frisör, skolor, kyrkor osv. Vad som förvånar oss är den vänlighet man möter. I stort sett alla hälsar med ett leende när vi möts på trottoaren. De kan ju absolut inte veta vilka vi är - även om det visat sig att vår ankomst till USA snabbt spreds ryktesvägen. Sonen fick ett ovänat telefonsamtal från en tidigare arbetskamrat, Stan, som numera bor och arbetar i Whittier, sydost om Los Angeles. Hon visste att vi hade kommit och ville avisera ett besök.
Visst kan man tycka det är en ytlig vänlighet, men vi uppskattar det och känner oss väl till mods. På något sätt är det som om man var hemma i byn. Där säger vi också hej till varandra både gamla och unga utan att vi för den skull umgås som nära vänner.
Barnen här är väldigt väluppfostrade, sorry och please finns i deras ordförråd från tidig ålder. Det är rätt gulligt när en liten två-treåring artigt ber om lite mjölk genom att säga: Can I have some milk, please?
Men tro nu inte att allt är rosenrött! Häromdagen blev vi vittne till hur en liten kille fick stryk ute på gatan av sin grandma. Han lydde inte hennes tillsägelser så hon drog ner hans byxor och gav honom några rejäla klatschar där bak. Stortjutande, kanske mest av förödmjukelse, rusade han in i huset med byxorna nedhasade. En mycket förvånansvärd syn för oss svenskar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0